Kategoriarkiv: Flyg och rymd

Jorden runt Från 120 km/h till 28 000 km/h

25 år av flygteknologisk revolution

På ett av min pappas rullband finns två inspelningar från radion från 1962. Den ena uppmärksammar 25-årsminnet av luftskeppet Hindenburgs tragiska olycka den 6 maj 1937 och har sannolikt sänts i närheten av det datumet. Den andra inspelningen är från en direktsändning den 24 maj som följer den dramatiska utvecklingen av rundflygningen runt jorden i NASA:s rymdraket Mercury-Atlas 7, bemannad av astronauten Scott Carpenter.

De två inspelningarna tillsammans gör hastigheten i den flygtekniska utvecklingen från mellankrigstiden till 1960-talet så slående. Det var alltså inte mer än 25 år mellan den händelse som brukar få markera slutet på luftskeppens epok och början på rymdfärderna. Ja, egentligen är avståndet kortare än så. Redan 1957 skickade Sovjetunionen upp de första Sputnik-satelliterna och den första levande varelsen, hunden Laika, i en omloppsbana runt jorden – alltså 20 år.

Hindenburgkatastrofen 6 maj 1937

I programmet Resans slut och slutet på en epok berättar Manne Berggren historien om luftskeppet Hindenburgs förolyckande på landningsplatsen Lakehearst, New Jersey, 6 maj 1937. Luftskepp var en vidareutveckling av Montgolfiers luftballong och flygande enligt principen lättare än luft. Den tyske greven Ferdinand von Zeppelin utvecklade dessa ”zeppelinare” från början av 1900-talet, alltså ungefär samtidigt med att flygning enligt principen tyngre än luft började utvecklas (bröderna Wrights jungfrufärd var år 1903). Zeppelinarna hade ett stelt tyghölje med en aluminiumram, som fylldes med en lätt gas, helium eller vätgas. De fick en viss betydelse under första världskriget, som annars kännetecknas av de mer lättmanövrerade och mindre sårbara flygplanens. Under mellankrigstiden var zeppelinarna ett konkurrenskraftigt alternativ till flygplanen för civil passagerartrafik. Ett par spektakulära jordenruntflygningar genomfördes med dem och vid ett tillfälle skedde en non-stopflygning på 9000 km. Under 1930-talet utvecklades en transatlantisk passagerartrafik och konkurrensen var inte i första hand med de små flygplan som vid den tiden klarade konststycket att korsa Atlanten, utan med båttrafiken. Det var den rutten luftskeppet Hindenburg trafikerade.

Hindenburg var av ett väldigt omfång. Luftskeppet mätte 248 meter i längd och 41 meter i diameter och vägde, trots principen lättare än luft, 100 ton. Aluminiumramen täcktes av 35 000 kvadratmeter bomullstyg och innanmätet fylldes med 190 000 kubikmeter vätgas. de fyra Daimler Benz-motorerna på sammanlagt 4400 hästkrafter, förbrukade 600 liter råolja per timme och förflyttade luftskeppet med en marschastigheten på 120 km /h. Färden över Atlanten tog omkring fem dagar för de cirka 40 passagerarna och 60 besättningsmännen ombord. Det var en behaglig resa. Hindenburg var byggd för komfort ombord.

Hindenburgkatastrofen vid landningsplatsen i Lakehearst, New Jersey, skulle inte funnits så mycket i vårt allmänna medvetande om det inte varit så att den fångats både av filmkamera och i ett radioreportage. Radioreporter Herbert Morrisons dramatiska skildring cirka åtta minuter in i hans radiorapportering hör till de mest välkända reportagen genom tiderna.

I själva verket rapporterade Morrison i 42 minuter från katastrofen. Hans rapporterande blandades med räddningsinsatser. En bredvidstående kvinna svimmade i hans armar och han räddade en svårt brännskadad passagerare och sammanförde honom med en anhörig.

En överlevande från katastrofen var den svenska kabinettssekreteraren och tidigare AGA-chefen Rolf von Heidenstam. Inför 25-årsminnet var von Heidenstam inte längre i livet, men i en tidigare intervju berättade han följande om förloppet:

Några dagar efter katastrofen återvände systerskeppet Graf Zeppelin till Frankfurt och ställdes i hangar. Inga fler kommersiella resor med luftskepp genomfördes därefter. Den 22 augusti fick visserligen det nya luftskeppet LZ 130 en lyckad jungfrufärd, bara en vecka innan andra världskrigets utbrott. I mars 1940 beordrade Riksmarskalk Herman Göring om skeppens nedmontering och två månader senare, 6 maj 1940, bombades hangarerna i Frankfurt. Därmed var luftskeppens saga all.

”Det här är ruggiga minuter” Mercury-Atlas 7 landning den 24 maj 1962

På kvällen den 24 maj svensk tid, tidig eftermiddag direktsände svensk radio den fjärde bemannade rymdfärden i det amerikanska Mercury-projektet. Rymdkapseln Aurora med astronauten Scott Carpenter ombord flög tre varv i en omloppsbana runt jorden under fem timmars tid. Det var delvis en upprepning av John Glenns flygning i Mercury-Atlas 6 den 20 februari 1962, men med ytterligare några experiment och observationer inplanerade. Ett av Carpenters observationer kan ha fångat hans uppmärksamhet aningen för lång tid, vilket fick konsekvenser för landningen. Carpenter lyckades hitta orsaken till ett fenomen som Glenn tidigare beskrivit som eldflugor som omgivit kapseln. Carpenter insåg att det var iskristaller som lossnade från själva kapseln och som han själv kunde styra genom att knacka mot väggen. Carpenter blev försenad med landningsförberedelserna och slösade dessutom bränsle genom att under några minuter utnyttja både ett automatiserat och manuellt bränslesystem. Carpenter skulle landa i Stilla havet omkring 400 kilometer från den plats där ett hangarfartyg och två jagare väntade på att plocka upp honom.

I studion i Stockholm sände reportern i sällskap med experterna ingenjören Gunnar Hambraeus och experten på ”rymdmedicin” Carl-Johan Clemedson. På plats i Cape Canaveral var Arne Thorén, en känd radioröst som rapporterade om många dramatiska händelser från USA under 1960- och 1970-talet, samt korrespondenten Björn Ahlander från Washington. Dessutom följer studion radiotrafiken från olika håll. Arne Thorén säger att han i kontrollrummet på Cape Canaveral befinner sig på en av de fåtaliga platser där det inte går att följa direktsändningar över TV – men däremot får han och de församlade journalisterna snabb rapportering från kontrollrummet.

Som global mediehändelse i realtid är rapporteringen av Carpenters omlopp runt jorden lika imponerande som själva rymdfärden. Detta är ju innan vi fick ett system med satelliter för signalutsändningar.

I en sammanfattning för de norska lyssnare som följde den svenska direktsändningen, berättas om det problem med bränsleåtgången som ett tag såg ut att hota det tredje varvet:

Ett annat tekniskt problem under rymdfärden var en ballong avsedd för hastighetsmätning som inte kunnat lösgöras med den mekanik som var tänkt för det:

Hambraeus lugnar lyssnarna. Ballongen kommer inte att ställa till med någonting och vid återinträdet in till atmosfären brinner den omedelbart upp. Däremot är just detta återinträde i atmosfären ett moment som medför risker. Hettan som kapseln kommer att utsättas för är omkring 5000 grader Celsius och trots den skyddande värmeskölden kommer värmen att märkas av i kapseln. Carpenter kommer att gå från ett tyngdlöst tillstånd till gravitationskraft på åtta G, alltså ha en tyngd åtta gånger sin vanliga vikt. Kapseln ska inom loppet av några sekunder bromsa från 28 000 km/h till en tiondel av den hastigheten. Carpenter är inte först att uppleva detta, men än är erfarenheten av vad som kan hända begränsad till Glenns resa tre månader tidigare. Och Aurora har redan haft tekniska missöden.

Strax efter att Arne Thorén rapporterat att Carpenter haft kontakt med kontrollstationen i Texas och påbörjat checklistan för landning, meddelas att kontrollrummet tappat röstkontakten med Carpenter. Detta oroar till en början inte, då det var väntat efter Glenns resa. men röstkontakten skulle inte komma att återupprättas. Strax efter får Arne Thorén beskedet att kapseln kommer inte kommer att landa på bestämd plats:

Kort därpå har Carpenter redan landat, men var? Den fortsatta radiotystnaden beror nu på på en förmodad radioskugga och möjligheten att lokalisera kapseln beror på en svagare signal Carpenter kan skicka ut från den. Efter en stund kommer besked om att fartyg är på väg, närmast robotfatyget Farragut och ett flygplan från marinen som uppfattat en signal. Kapseln befinner sig öster om Puerto Rico. Men stämningen är spänd, berättar Arne Thorén:

Clemedson får frågan om hur länge Carpenter kan klara sig utan att bli bärgad.

Mercury-projektet och senare Apollo-projektet var högteknologisk ingenjörskonst på högsta nivå, som krävde så exakt tillpassning av olika mekanismer och en sådan hög grad av exakthet för att kunna lyckas. Det i en miljö som människan hade en begränsad kännedom om. Carpenters resa visar både på detta och på hur beroende man fortfarande var personers skicklighet och omdömesgilla beslut i trängda situationer. Carpenter skulle komma att ifrågasättas på den senare punkten. Gunnar Hambraeus är inne på detta när han får frågan om Mercury-Atlas 7 är ett misslyckande:

Ungefär där slutar inspelningen på rullbandet, omkring en halv timme innan det som skulle bli den lyckliga upplösningen av dramat. Carpenter påträffades vid god vigör och kapseln kunde hämtas in, Men trots att Carpenter i mångt och mycket också gjort väl ifrån sig, skulle han komma att kritiseras för att inte ha följt rutinerna väl och delvis ha orsakat problemen vid landningen. Han sidsteppades i fortsättningen och fann för gott att lämna Mercury-projektet för djuphavsdykning.

Ett teknologiskt språng – och sedan viloläge?

Hindenburg och Aurora var två imponerande flygmaskiner från två helt olika epoker, med bara 25 års mellanrum. Deras historier visar också på att båda var riskabla. Herman Görings slutsats efter Hindenburgkatastrofen var att ställa in vidare trafik, medan John F Kennedy fortsatte. Som vi känner Göring från historien i övrigt kan vi misstänka att skälet inte var en större omsorg om människoliv. Luftskeppens prestige drabbades för hårt på kortare sikt, krigsutbrottet 1939 hindrade ett återupptagande och efter 1945 var teknologin omsprungen av utvecklingen enligt principen tyngre än luft. Inte minst tysk utveckling av jetmotorer och de V2-raketer som blev en grund i rymdprogrammet. Mercuryprojektet var däremot en del av en kapplöpning mot Sovjetunionen som var värt tillfälliga bakslag och risker.

Även rymdprojektet skulle på sätt och vis ställas i hangar efter att Apolloprojektet avslutats. Min barndom fylldes av science-fiction som inte verkade alltför avlägset, om nära förestående månbaser och kolonisation av planeter i solsystemet. Det blev inte så mycket av det. Först de senaste åren har diskussionen återkommit och inte så sällan som en möjlig flykt från en döende planet snarare än som en mänsklighetens triumfatoriska expansion i världsrymden. USA:s triumf gentemot Sovjetunionen med att vara först på månen förbyttes också mot nederlag i Vietnam och en defensiv i avkolonialiseringens kölvatten, innan Reagan lanserade ”stjärnornas krig” på 1980-talet. 1986 skulle slutligen NASA utsättas för sin egen Hindenburgkatastrof, när rymdfärjan Challenger exploderade.