Bland min pappas samling av rullband från 1960-talet, finns ett från 1963 där det står ”Kennedymordet” på kartongen. Bandet innehåller flera timmars radiosändning med rapportering 22-23 november om skotten i Dallas mot president John F. Kennedy och från begravningen den 25 november. Som lite av en händelse sitter jag och redigerar och lyssnar på ett 57 år gammalt amerikanskt trauma och försöker samtidigt genom nyhetsutsändningar och kommentarer begripa USA:s pågående trauma med den uppviglande presidenten Donald Trump. Det är på ett sätt så likt: att i direktsändning försöka få det som händer gripbart, med ny inkommande information som rapporteras, frågorna om vem som ligger bakom och vad följderna kommer att bli.
I ett inslag presenterar radions Washington-korrespondent Björn Ahlander vice presidenten Lyndon B. Johnson som svär presidenteden på planet mot Washington bara timmar efter mordet. Texas-bon LBJ kan, menar Ahlander, ha lättare att än Kennedy att samarbeta med den republikanskt dominerande kongressen som motsatt sig den modernisering som Kennedyadministrationen försökt genomföra. Men Washington är polariserat och förgiftat av påverkan från extrema ”birch-grupper”. Ahlander menar att deras ”sinnesjuka” påståenden mycket väl kunnat skapa en atmosfär som triggat någon att utföra mordet. En ”rolig historia” som spritts bland republikaner antyder att Kennedy gärna fick gå samma öde till mötes som Abraham Lincoln, det som sedan alltså inträffat. Björn Ahlander:
Warrenkommissionen skulle senare peka ut Lee Harvey Oswald som ensam förövar. Han var en vapentränad f.d. marinkårssoldat med ett instabilt psyke och på så vis passar Oswald in i Ahlanders spekulation om någon sinnessjuk person som triggats av tidsandan. Men i den mån politiska motiv fanns bakom dådet, så var det enligt Warrenkommissionen kommunism och inte sådan antikommunism som John Birch Society stod för. Jag undviker att fördjupa mig i om Warrenkommissionen hade rätt: Som bekant har många inte accepterat slutsatserna och teorierna har också varit många.
John Birch Society var alltså en antikommunistisk organisation som grundades 1958. Namnet togs från missionären John Birch som dödades av kinesiska kommunister 1945. och som inte hade någonting med själva sällskapet att göra. Antikommunism var inget märkligt i 1950-talets USA. Sovjet och det kommunistiska Kina var ett påtagligt hot. Det var inte heller så märkligt att se hotande kommunistisk infiltration. Men sällskapets grundare Robert W. Welchs idéer framstår som konspirationsteoretisk McCartyism på steroider. Världsbilden är genomgripande konspiratorisk, statsapparaten misstänks genomgående vara infiltrerad av kommunister. Till och med president Eisenhower pekas ut som kommunistsympatisör, medborgarrättsrörelsen var, föga förvånande, egentligen en kommunistkomplott med syfte att skapa en svart sovjetrepublik i sydöstra USA,
Att Lyndon B Johnsons eskalation av kriget i Vietnam egentligen var en kommunistkomplott, är mer förvånande. John Birch Society’s motstånd mot tillsättning av flour i dricksvatten, påminner om Stanley Kubricks galne brigadgeneral Ripper i Dr Strangelove. Senare ansåg Welch att kommunismen egentligen bara var en front för de verkliga konspiratörerna: mäktiga finansfamiljer som Rotschild och Rockefeller som bildade det hemliga sällskapet Illuminati. Så förenades antikommunistisk paranoja slutligen med de den antisemitiskt anstuckna konspirationsvärlden.
Likheterna mellan John Birch Society och Donald Trumps politiska agenda har uppmärksammats av både vänner och kritiker till Trump. Trumps rådgivare Roger Stone har hävdat att fadern Fred Trump donerade till organisationen och Alex Jones, radiostationen infowars grundare, har framhållit likheterna, I politiska mål såväl som i den konspirationsteoretiska världsbilden ligger trumpismen mycket nära. En annan donator var finansmannen Fred Koch, vars söner Charles och David Koch har varit framträdande klimatförnekare – liksom Trump. En framträdande argumentationslinje har varit att klimatförändringarna ’är en bluff, en del i en stor konspiration av forskare som har något att tjäna på ett påstått klimathot (osäkert vad). Det är inte utan att man anar en konspiration av konspirationsteoretiker.
Det är stor skillnad mellan Donald Trump och Julius Caesar eftersom Caesar i motsats till Trump var ett stabilt geni. De har gemensamt att de båda utmanade en republik och dess senat för sin egen maktvinning, lutade sig mot populism trots att de själva hörde till eliten. Och båda terroriserade politiska motståndare med våld och hot om våld.
En liten historia, tio år innan Caesar slog sitt tärningskast och korsade floden Rubicon på den väg som gjorde honom till diktator. När Caesar som konsul 59 f.Kr. lade fram ett lagförslag om jordfördelning till veteraner, som senaten ogillade men som fick stöd i folkförsamlingen, försökte hans medkonsul Bibulus tillgripa den romersk motsvarigheten till filibustering och deklarera årets återstående dagar som helgdagar. Då attackerades Bibulus på forum av ”triumvirernas kreatur” som Alf Henriksson kallar dem: han förnedrades med gödsel som kastades på honom, misshandlades och jagades in i sin villa där han förblev under resten av sitt konsulat. Triumvirerna, det var Crassus, Pompejus och Caesar som bildat den allians som kallats det första triumviratet och där de tre med samlad ekonomisk och militär makt kunde sidsteppa senaten och dominera politiken. ’Kreaturen’ var deras klienter i Rom, mobben som de kunde mobilisera för att klå upp motståndare vid behov.
Trump har aldrig ryggat för pöbelaktigt våld och hot direkt riktat mot dem som upprätthållit republikens institutioner och han har vårdat lojalitetsbanden med de milisgrupper och fascistiska grupper som verbalt och fysiskt kunnat stå för detta våld. Under valrörelsen och i efterspelet med påtryckningarna för att underkänna valresultaten, har det eskalerat, fram till stormningen av kapitolium 6 januari 2021. Hur ideologiskt knuten till den militanta alt-right-rörelsen Trump är innerst inne, kan man undra. Stephanie Muravchik och Jon A Shields framhåller istället hur Trump i hela sin framtoning återknyter till en tradition av bossvälde som inte minst präglat det demokratiska partiet – i så fall ytterligare en likhet med Caesar och senrepublikens Rom. Men den våldsmakt han haft tillgång till i alt-right-miljön har han inte velat ge upp. Förhoppningsvis blev Trumps marsch mot Rom och hans svek mot mobben som han tvingats göra, slutet på truppernas lojalitet.
Det finns många skakande bilder från stormningen av kapitolium. Bilden av konfederationens flagga i kapitolium, dit den aldrig nådde 1861-1865, och veta att den flaggan är där påhejad av USA:s president, är en av de mest skakande.
På ett av min pappas rullband finns två inspelningar från radion från 1962. Den ena uppmärksammar 25-årsminnet av luftskeppet Hindenburgs tragiska olycka den 6 maj 1937 och har sannolikt sänts i närheten av det datumet. Den andra inspelningen är från en direktsändning den 24 maj som följer den dramatiska utvecklingen av rundflygningen runt jorden i NASA:s rymdraket Mercury-Atlas 7, bemannad av astronauten Scott Carpenter.
De två inspelningarna tillsammans gör hastigheten i den flygtekniska utvecklingen från mellankrigstiden till 1960-talet så slående. Det var alltså inte mer än 25 år mellan den händelse som brukar få markera slutet på luftskeppens epok och början på rymdfärderna. Ja, egentligen är avståndet kortare än så. Redan 1957 skickade Sovjetunionen upp de första Sputnik-satelliterna och den första levande varelsen, hunden Laika, i en omloppsbana runt jorden – alltså 20 år.
Hindenburgkatastrofen 6 maj 1937
I programmet Resans slut och slutet på en epok berättar Manne Berggren historien om luftskeppet Hindenburgs förolyckande på landningsplatsen Lakehearst, New Jersey, 6 maj 1937. Luftskepp var en vidareutveckling av Montgolfiers luftballong och flygande enligt principen lättare än luft. Den tyske greven Ferdinand von Zeppelin utvecklade dessa ”zeppelinare” från början av 1900-talet, alltså ungefär samtidigt med att flygning enligt principen tyngre än luft började utvecklas (bröderna Wrights jungfrufärd var år 1903). Zeppelinarna hade ett stelt tyghölje med en aluminiumram, som fylldes med en lätt gas, helium eller vätgas. De fick en viss betydelse under första världskriget, som annars kännetecknas av de mer lättmanövrerade och mindre sårbara flygplanens. Under mellankrigstiden var zeppelinarna ett konkurrenskraftigt alternativ till flygplanen för civil passagerartrafik. Ett par spektakulära jordenruntflygningar genomfördes med dem och vid ett tillfälle skedde en non-stopflygning på 9000 km. Under 1930-talet utvecklades en transatlantisk passagerartrafik och konkurrensen var inte i första hand med de små flygplan som vid den tiden klarade konststycket att korsa Atlanten, utan med båttrafiken. Det var den rutten luftskeppet Hindenburg trafikerade.
Hindenburg var av ett väldigt omfång. Luftskeppet mätte 248 meter i längd och 41 meter i diameter och vägde, trots principen lättare än luft, 100 ton. Aluminiumramen täcktes av 35 000 kvadratmeter bomullstyg och innanmätet fylldes med 190 000 kubikmeter vätgas. de fyra Daimler Benz-motorerna på sammanlagt 4400 hästkrafter, förbrukade 600 liter råolja per timme och förflyttade luftskeppet med en marschastigheten på 120 km /h. Färden över Atlanten tog omkring fem dagar för de cirka 40 passagerarna och 60 besättningsmännen ombord. Det var en behaglig resa. Hindenburg var byggd för komfort ombord.
Hindenburgkatastrofen vid landningsplatsen i Lakehearst, New Jersey, skulle inte funnits så mycket i vårt allmänna medvetande om det inte varit så att den fångats både av filmkamera och i ett radioreportage. Radioreporter Herbert Morrisons dramatiska skildring cirka åtta minuter in i hans radiorapportering hör till de mest välkända reportagen genom tiderna.
I själva verket rapporterade Morrison i 42 minuter från katastrofen. Hans rapporterande blandades med räddningsinsatser. En bredvidstående kvinna svimmade i hans armar och han räddade en svårt brännskadad passagerare och sammanförde honom med en anhörig.
En överlevande från katastrofen var den svenska kabinettssekreteraren och tidigare AGA-chefen Rolf von Heidenstam. Inför 25-årsminnet var von Heidenstam inte längre i livet, men i en tidigare intervju berättade han följande om förloppet:
Några dagar efter katastrofen återvände systerskeppet Graf Zeppelin till Frankfurt och ställdes i hangar. Inga fler kommersiella resor med luftskepp genomfördes därefter. Den 22 augusti fick visserligen det nya luftskeppet LZ 130 en lyckad jungfrufärd, bara en vecka innan andra världskrigets utbrott. I mars 1940 beordrade Riksmarskalk Herman Göring om skeppens nedmontering och två månader senare, 6 maj 1940, bombades hangarerna i Frankfurt. Därmed var luftskeppens saga all.
”Det här är ruggiga minuter” Mercury-Atlas 7 landning den 24 maj 1962
På kvällen den 24 maj svensk tid, tidig eftermiddag direktsände svensk radio den fjärde bemannade rymdfärden i det amerikanska Mercury-projektet. Rymdkapseln Aurora med astronauten Scott Carpenter ombord flög tre varv i en omloppsbana runt jorden under fem timmars tid. Det var delvis en upprepning av John Glenns flygning i Mercury-Atlas 6 den 20 februari 1962, men med ytterligare några experiment och observationer inplanerade. Ett av Carpenters observationer kan ha fångat hans uppmärksamhet aningen för lång tid, vilket fick konsekvenser för landningen. Carpenter lyckades hitta orsaken till ett fenomen som Glenn tidigare beskrivit som eldflugor som omgivit kapseln. Carpenter insåg att det var iskristaller som lossnade från själva kapseln och som han själv kunde styra genom att knacka mot väggen. Carpenter blev försenad med landningsförberedelserna och slösade dessutom bränsle genom att under några minuter utnyttja både ett automatiserat och manuellt bränslesystem. Carpenter skulle landa i Stilla havet omkring 400 kilometer från den plats där ett hangarfartyg och två jagare väntade på att plocka upp honom.
I studion i Stockholm sände reportern i sällskap med experterna ingenjören Gunnar Hambraeus och experten på ”rymdmedicin” Carl-Johan Clemedson. På plats i Cape Canaveral var Arne Thorén, en känd radioröst som rapporterade om många dramatiska händelser från USA under 1960- och 1970-talet, samt korrespondenten Björn Ahlander från Washington. Dessutom följer studion radiotrafiken från olika håll. Arne Thorén säger att han i kontrollrummet på Cape Canaveral befinner sig på en av de fåtaliga platser där det inte går att följa direktsändningar över TV – men däremot får han och de församlade journalisterna snabb rapportering från kontrollrummet.
Som global mediehändelse i realtid är rapporteringen av Carpenters omlopp runt jorden lika imponerande som själva rymdfärden. Detta är ju innan vi fick ett system med satelliter för signalutsändningar.
I en sammanfattning för de norska lyssnare som följde den svenska direktsändningen, berättas om det problem med bränsleåtgången som ett tag såg ut att hota det tredje varvet:
Ett annat tekniskt problem under rymdfärden var en ballong avsedd för hastighetsmätning som inte kunnat lösgöras med den mekanik som var tänkt för det:
Hambraeus lugnar lyssnarna. Ballongen kommer inte att ställa till med någonting och vid återinträdet in till atmosfären brinner den omedelbart upp. Däremot är just detta återinträde i atmosfären ett moment som medför risker. Hettan som kapseln kommer att utsättas för är omkring 5000 grader Celsius och trots den skyddande värmeskölden kommer värmen att märkas av i kapseln. Carpenter kommer att gå från ett tyngdlöst tillstånd till gravitationskraft på åtta G, alltså ha en tyngd åtta gånger sin vanliga vikt. Kapseln ska inom loppet av några sekunder bromsa från 28 000 km/h till en tiondel av den hastigheten. Carpenter är inte först att uppleva detta, men än är erfarenheten av vad som kan hända begränsad till Glenns resa tre månader tidigare. Och Aurora har redan haft tekniska missöden.
Strax efter att Arne Thorén rapporterat att Carpenter haft kontakt med kontrollstationen i Texas och påbörjat checklistan för landning, meddelas att kontrollrummet tappat röstkontakten med Carpenter. Detta oroar till en början inte, då det var väntat efter Glenns resa. men röstkontakten skulle inte komma att återupprättas. Strax efter får Arne Thorén beskedet att kapseln kommer inte kommer att landa på bestämd plats:
Kort därpå har Carpenter redan landat, men var? Den fortsatta radiotystnaden beror nu på på en förmodad radioskugga och möjligheten att lokalisera kapseln beror på en svagare signal Carpenter kan skicka ut från den. Efter en stund kommer besked om att fartyg är på väg, närmast robotfatyget Farragut och ett flygplan från marinen som uppfattat en signal. Kapseln befinner sig öster om Puerto Rico. Men stämningen är spänd, berättar Arne Thorén:
Clemedson får frågan om hur länge Carpenter kan klara sig utan att bli bärgad.
Mercury-projektet och senare Apollo-projektet var högteknologisk ingenjörskonst på högsta nivå, som krävde så exakt tillpassning av olika mekanismer och en sådan hög grad av exakthet för att kunna lyckas. Det i en miljö som människan hade en begränsad kännedom om. Carpenters resa visar både på detta och på hur beroende man fortfarande var personers skicklighet och omdömesgilla beslut i trängda situationer. Carpenter skulle komma att ifrågasättas på den senare punkten. Gunnar Hambraeus är inne på detta när han får frågan om Mercury-Atlas 7 är ett misslyckande:
Ungefär där slutar inspelningen på rullbandet, omkring en halv timme innan det som skulle bli den lyckliga upplösningen av dramat. Carpenter påträffades vid god vigör och kapseln kunde hämtas in, Men trots att Carpenter i mångt och mycket också gjort väl ifrån sig, skulle han komma att kritiseras för att inte ha följt rutinerna väl och delvis ha orsakat problemen vid landningen. Han sidsteppades i fortsättningen och fann för gott att lämna Mercury-projektet för djuphavsdykning.
Ett teknologiskt språng – och sedan viloläge?
Hindenburg och Aurora var två imponerande flygmaskiner från två helt olika epoker, med bara 25 års mellanrum. Deras historier visar också på att båda var riskabla. Herman Görings slutsats efter Hindenburgkatastrofen var att ställa in vidare trafik, medan John F Kennedy fortsatte. Som vi känner Göring från historien i övrigt kan vi misstänka att skälet inte var en större omsorg om människoliv. Luftskeppens prestige drabbades för hårt på kortare sikt, krigsutbrottet 1939 hindrade ett återupptagande och efter 1945 var teknologin omsprungen av utvecklingen enligt principen tyngre än luft. Inte minst tysk utveckling av jetmotorer och de V2-raketer som blev en grund i rymdprogrammet. Mercuryprojektet var däremot en del av en kapplöpning mot Sovjetunionen som var värt tillfälliga bakslag och risker.
Även rymdprojektet skulle på sätt och vis ställas i hangar efter att Apolloprojektet avslutats. Min barndom fylldes av science-fiction som inte verkade alltför avlägset, om nära förestående månbaser och kolonisation av planeter i solsystemet. Det blev inte så mycket av det. Först de senaste åren har diskussionen återkommit och inte så sällan som en möjlig flykt från en döende planet snarare än som en mänsklighetens triumfatoriska expansion i världsrymden. USA:s triumf gentemot Sovjetunionen med att vara först på månen förbyttes också mot nederlag i Vietnam och en defensiv i avkolonialiseringens kölvatten, innan Reagan lanserade ”stjärnornas krig” på 1980-talet. 1986 skulle slutligen NASA utsättas för sin egen Hindenburgkatastrof, när rymdfärjan Challenger exploderade.
I Wim Wenders road movie Med tidens gång från 1976 (Im Laufe der Zeit) övertalas Robert (Hanns Zischler) av sin reskamrat Bruno (Rüdiger Vogler) att återvända till sitt föräldrahem, ett återseende som blir upprivande för Robert. Efteråt tackar Robert trots det Bruno för att han genom återvändandet fått tillfälle att förstå att han har en historia. När jag i 20-årsåldern såg filmen på Fyrisbiografen i Uppsala, hade jag ännu inte så mycket förflutenhet att se tillbaka, men kände på mig att den insikten en dag skulle komma och vara en betydelsefull insikt. Och så är det numera att bli påmind om 1980-talet.
En av höstens bästa arbetsuppgifter var med utställningen ’Arbete och gemenskap’, efter en nyutkommen bok med samma namn. Det är fotografen Lennart Engströms bilder från reportage för tidningen Uppsala Demokraten 1985-1994. Maths Isacson och Bosse Larsson har skrivit rika texter till bildreportagen som sätter in dem i en tidsepok. Det sena folkhemmets tid och inledningen på liberal avreglering, en tid när industristaden Uppsala övergår i det postindustriella tillståndet. För mig mitt första vuxna decennium mellan 20 och 30 år, då jag flyttat till Uppsala från Linköping. Bilderna från den tiden känns på en gång både närvarande och avlägsna. De självupplevda decennierna som hänger samman i ett kontinuerligt och lite obestämt flöde, kompletteras, i mötet med Lennarts bilder, med en känsla för att tid har passerat och tillståndet förändrats mellan nu och då. Alltsammans i min tid.
Lennart Engströms reportagebilder påminner om den nu återupptäckta fotografen Jean Hermansson. Det är ett samhällsskildrande anslag. Även likheterna med den brasilianske fotografen Sebastião Salgado kan nämnas, särskilt i det delade intresset för arbetet och arbetaren. vardagen på arbetsplatserna som skildras och när det handlar om nattliv så är det inte undergroundmiljöer som skildras utan folkparker, danspalatset Baldakinen och studenternas vårbal. Mer av vanligt folk så att säga, men med samma respektfulla sökande efter porträtten som lyfter fram en individ ur arbetsmiljön eller från dansgolvet. Det speciella med fotografier är deras förmåga att vara tidsdokument av det dåvarande och samtidigt överbrygga till det närvarande i mötet med den blick eller den hållning vi möter hos den avporträtterade. Den närvaron, och den respekten fotografen känt för den som porträtterats, finns i Lennarts bilder.
Hösten 2020 var ingen bra tid för att ställa ut för publik. Men vi har fått lära oss att utnyttja nät och länkar. Jonas Sandström har redigerat detta bildspel, på Folkrörelsearkivets nyligen skapade Youtubekanal.
